Ulla Lintons tal på nationaldagen 2010

Så kul att se er allihop, just här, just idag:
vid foten av Fästningen som går mot en ny framtid
och på en plats som verkligen har format Sverige:

För här har kampen om makten i Norden böljat fram och tillbaka,
Här har gränserna stakats ut och stakats om,
Tills någon gång för drygt 350 år sen, då det blev svenskt.
Och det är egentligen just därför, som vi är i Sverige, nu, när vi står här.

Jag skulle ge mycket för att få veta
vad ni tänker, allihop, när man säger ”Sverige” en sån här dag.
Vilka bilder som dyker upp i huvudet,
vad det är som vi ser som svenskt idag.

Jag tror att vi är rätt många som ser ett stycke natur,
gärna med blått vatten och skir grönska, som nog är björk,
eftersom det lär vara det svenskaste av alla träd, när man frågar svenskarna själva.

Eller kanske kartbilden av det där alldeles ovanligt avlånga landet, som vi ser, när vi ser vädret på TV, som rymmer så många olikheter,- och inte bara när det gäller temperaturen.

ABBA, säger många, är det svenskaste som finns, eller Astrid Lindgren, Evert Taube, Stenmark, Zlatan, midsommar – hela paketet - eller IKEA med sina blågula utposter runt om i världen….

Men väldigt många säger: … trygghet. Att det är så tryggt i Sverige. Det kan förstås betyda allt från cykelhjälmar till att vi har haft fred så länge. Men jag ser det också som ett slags kvittens på: mänskliga rättigheter, att de fungerar ganska bra för oss som bor här.

Jag säger ganska bra, för det finns brister. Vi är nog inte världsbäst på mänskliga rättigheter, men bara att vi gärna vill tro det, kan man väl se som en bra grund!
Det finns de som tror att mänskliga rättigheter är en sak för FN, något som FN kan hålla på med…och regering och riksdag. Och det är ju sant, det också.

Men i själva verket är det väldigt mycket som handlar om det liv man lever där man bor, som här i Kungälv. De högtidliga principerna om mänskliga rättigheter får sin mening först när de blir verkliga i det vanliga vardagslivet:
Rätten att gå i skola eller kunna gå till doktorn, att ha nånstans att bo, ha pengar till mat, få tycka och tro och säga vad man vill – vem man än är, varifrån man än kommer. Det kan vi fira idag!

Vi kan fira alla ungdomar i Kungälv som är engagerade i toleransarbete och ökar förståelsen mellan olika ungdomsgrupper - och insikten om alla människors lika värde. Eller hela Kulturskolan i Kungälv som verkligen handfast utgår ifrån FN:s barnkonvention och alla barns rätt att få skapa något själva!

Vet ni, att Sverige, som vilket företag som helst, håller sig med en så kallad varumärkesplattform. Det är alltså några ord eller begrepp som man ser som typiska för Sverige och som man vill ska prägla bilden av Sverige, inte minst ute i världen.

Där finns bland annat: öppenhet, ”den svenska öppenheten”:
Och just det tror jag också är något alldeles nödvändigt, både för framtidstro överhuvudtaget och den här tryggheten för alla.
Att inte stelna och stänga in det svenska.
Att ta vara på det vi har – vårt fantastiska kulturarv! Vår levande kultur! -
och samtidigt vara vakna för det som är nytt och ibland kommer utifrån: idéer, kunskaper och människor.

Precis som vi hittills har tagit till oss nyheter
som en gång: potatisen - och så småningom både pastan och pizzan.
Precis som det svenska språket så väl behöver sina låneord; högtidliga som demokrati, eller vardagliga som tjej och varför inte: dagens välljudande Timotej!
Och precis som vårt musikliv hela tiden berikas utifrån,
som en gång jazzen, och så rocken, hiphopen – och där svenska varianter så småningom fått genklang i hela världen.
För att bara ta några exempel.

Det är alltid knepigt att ringa in en nationell identitet; men egentligen är det ju inte svårare än med identitet vi har som individer:
vi vill ju vara oss själva, men för att kunna förbli det måste vi ju få växa och utvecklas. Och till och med ändra på oss, ibland.

Och kanske är det fina med en Nationaldag,
att vi tar tillfället att vara glada och till och med stolta över allt det vi gillar med det som är Sverige;
så att den där rädslan för det som från början är främmande,
som dyker upp ibland,
som unken främlingsfientlighet,
att den helt enkelt inte kan ta plats.
Finns det en svenskhet, så, tror jag, måste den vara levande. Och den utgår ifrån att alla har rätt till ett bra liv.
Det är värt att fira
och - säger jag som kommendant – att försvara.